Alkohol är en bra tjänare, men en usel mästare. Det är ett yttrande där grundaren har glömts bort någonstans på vägen. Författaren och journalisten Christopher Hitchens myntade det när han talade om relationen mellan vin och skrivande. Han menade att så länge man kontrollerar vinet, och inte tvärtom, kan det ha en positiv inverkan på textskapandet.
Antika Greklands syn på vin
Det antika Grekland hade en förhållandevis jämställd syn på vin och tillgången var stor. Det var inte lika enkelt som idag, när man kan beställa vin med hemleverans, men i princip alla samhällets olika skikt och klasser, från slavar till aristokrater, konsumerade drycken. Inom litteraturen var vinet också vanligt förekommande. Det kunde vara i form av komiska inslag, som en symbol för något annat eller som katalysator i en tragedi.
Fruktbarhetsguden Dionysos blev senare mer förknippad med både drama och vin, vilket är tecken på att det ansågs finnas en koppling redan då.
Grekerna förespråkade måttlighet
Vin kan ibland användas som ett samlingsnamn för all typ av alkohol. Men i antikens Grekland var det inte så, utan det var specifikt vin man drack. Öl och annat ansågs vara barbariskt, så även överkonsumtion av alkohol.
När man talar om relationen mellan vin och litteratur är det alltså inte Hemingways ”Death in the Afternoon” man syftar på – en grogg på champagne och absint. Både Oscar Wilde och Strindberg gillade absintdrinkar, men huruvida det hade någon positiv påverkan på deras skrivande tål att diskuteras.
Kända författare